Bennys blommor, boogie, buller o bång

Jag har funnit en märklig bok på ett antikvariat. Det är en bok där vanliga människor avslöjar sina hemligheter. På uppdrag, eller bön, av Maja Spasova avslöjar de stort o smått, vad de aldrig berättat för någon förut.
 
Vissa människor har enkla hemligheter om något de gjort eller sett, eller inte gjort eller sett. Andra har storslagna metafysiska uppfattningar om den egna personen. Åter andra har mycket mörka saker att berätta, från nuet eller det förflutna, eller sådant de önskar göra men avstår från för att de vet att det är fel, o inte vågar alternativt har själskraft nog att låta bli.

Utan tvekan är det en av de mest gripande, förunderliga böcker jag hållt i min hand. O visst får den mig att fundera på folk omkring mig, sådana jag känner, tror att jag känner eller vet något om. Eller människor jag ser för första gången o sådana jag aldrig kommer se igen. Någonstans inom mig bultar min egen hemlighet på en sluten dörr i mitt inre, någongång vill den göra sig hörd. Tja, that's the nature of the beast.

Vad är din hemlighet?

Jag såg Revolutionary Road ikväll o blev mycket gripen. Det är väl tyvärr någon ton inom mig själv som slogs an lite oväntat. Men hela livet är ju en balansgång mellan drömmar o verklighet, egoism o livet med, för andra. Speciellt sedan de egna barnen kom. Nåväl, såväl, en mycket vacker film som lämnade mig visserligen sorgsen, men även bitterljuvt leende.  

Mitt olivträd är dött o mina bästa jeans har blivit alldeles, alldeles gröna.

Jämmer. Dagens melodi: Chris Isaak, Forever Blue.

Vissa år kommer bokstaven F före E i alfabetet. Det beror lite grand på om man närmar sig året från norr eller söder. Folket i Jönköping kan det där. Det är samma princip som får dem att blandas ihop med folket i Linköping. För en närmare förklaring får den intresserade läsaren vända sig till någon som kan mycket, t.ex. talmannen. Ni andra får acceptera E's frånfall.

Timo R åkte ut ur körslaget. Det skrämmer mig inte. Det kanske till o med var logiskt eller rimligt.

Men Israels smällkarameller över Gaza skrämmer mig. Min religionslärare kanske skulle slå mig hårt i bakhuvudet o skicka en stor balkanes att bita av mina öron. Eller åtminstone att stjäla min cykel. (Annars vill jag gärna göra lite reklam för ett sådant tilltag: Den står olåst på min baksida. Det är punktering på bakdäcket, men eftersom den saknar växlar är det jättelätt att byta. Jag har använt den en gång. Innan det hade cykeln en ägare, en gammal tant som putsade den som den var av guld.)...Hur som helst...det gör det mycket svårare för mig att sova på nätterna när jag tänker på människorna i Gaza. Jag önskar att Israel firade jul istället. Att de satt proppmätta o lekte med sina julklappar med stora varma, lyckliga leenden. För det är väl inte det de gör? Nej, där någonstans...

Jag hoppas det går bättre för Nannes kör. Hon har alltid skrämt mig lite grand. Men nu när jag vuxit mig lite större o starkare, börjar det gå över. Jag glömmer det som varit o hejar lite grand på henne, bara för att.

Gott nytt år, världen!

Det slog mig att jag kanske har annat för mig imorgon än att sitta här och skriva. Det tog mig bara några timmar. Sedan lät jag ytterligare timmar gå för att det är något jag kan och är bra på.

Så gick det med d.