Liten luffarvisa

För några år sedan hade jag en engelsk undulat. Det är en sort som är lite lite större än vanliga undulater. Dessutom kan man lära den prata utan något större tålamod. Fast fågeln sluddrar. Åtminstone min gjorde det.

Buren hade öppna dörrar o flög fritt i huset. Den satt gärna o bajsade på gästerna. På mig med, såklart.

För att åtminstone komma undan min skuld i det hela lärde jag fågeln säga "Får jag sitta här?" så snart den landade på en axel. Det var inga problem att få fågeln att ställa frågan. Men det var svårt att få den att tala rent.

När gästerna kom, vän, mor eller mormor, så kom fågeln flygande genom huset. Flapp Flapp Flapp! Den landade med en klumpig smäll o skrek gästen i örat: "Jävla Fitta!"

Idag är det tomt, trist o tungt här. Det är många vackra själar som lämnat oss. Kvar är vi gamla o trötta, borta är de som piggade upp oss. Jag hoppas dock, o tror, att vi alla fått med oss någonting bestående av mötet med varandra. Jag hoppas även att alla inom kort finner en ny plats här i livet. Någonstans där man får o vill vara o där man har det bra. O att vi ses många gånger från o med nu.

Det är i alla fall en tröstande tanke att veta att det finns fullt av vackra människor utanför dessa väggar. Någonstans är ju detta utanför också en frihet. Förvalta friheten väl, ha lycka i livet o öppna upp dessa våta ögon för det vackra!

Hoppas vi möts någon gång på en stor grön o blomstrande äng, utan krav o surrande monitorer. Då har vi picnic.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0