Bennys blommor, boogie, buller o bång

Förra helgen var jag på bröllop. Ett magnifikt skådespel i ett inglasat palats i Veddesta. Det var kurder som höll bröllop för en förlorad kvinna. Det var första gången jag var närvarande på ett sådant spektakel. Sammanlagt var det omkring 300 gäster. Av dessa var 280 färglada välsminkade vackra kurder. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett så mycket guld på en o samma gång. Resten var svenskar, smala o feta, gamla o unga, fina o fula.

Jag har lyckan att känna både bruden o brudgummen, men i övrigt knappt en gäst förutom de sex personer som var i mitt sällskap. Så är det ju ibland på stora tillställningar.

För att få tiden att gå minglade jag omkring i folkmassan då o då, med en kamera i högsta hugg o låtsades vara en undercoveragent i Palmegruppen. Jag funderade på om den vitklädde mannen skulle börja rappa på någon gammal hit av Sedlighetsroteln, ni vet den där "...o hårt sen", typ...o någonting med videon till Eminems Slim Shady...bla bla...

Mitt favoritskämt för kvällen var att när jag pratade med någon annan (väl utvald) gäst efter några ord in i samtalet säga "ursäkta, förresten, är ni bekant till bruden eller brudgummen". Det roligaste var att alla med allvarligaste min utbrast "oh, förlåt, jag känner bruden". Annars inser jag nu att det var ganska trist av mig.

Dansen var en fröjd i sig. De äldre kurderna skulle kunna vara med i vilken Bollywoodfilm som helst. Vilket sväng. Alla yngre dansade en ringdans bestående av något som egentligen var komplicerade lågstadiediscodanssteg i slowmotion. Jag höll ut i kanske en kvart, sen var jag helt slut o ur takt. Jag skyller taktlösheten på brudens mammas alltför långa klänning.

Det serverades trerätters middag (dock inte dolmas, inte ens till efterrätt), högljudd pumpande o levande musik med tre olika artister, varav åtminstone två verkade helt proffesionella. Det var en enorm lokal, givetvis, åtminstone genom mina försvenskade glasögon. Det måste handla om fantasisummor för att få ett sådant spektakel att gå runt. Någonstans kan jag förstå, ooo, vissa delar av hedersbegreppen när man betänker en far som tre år senare genom kronofogden avbetalar sista delarna till festlokalen o dessutom har cateringsfirmans torpeder ståendes med en cigg i handen vid familjens bil. När flickan ringer upp sin far o säger att hon har träffat någon annan...då...

Såklart inte. But damn, I get my own point.

Det var en otroligt vacker tillställning. Innan hade de flesta av oss inblandade haft en förmåga att kalla det för kurdbröllop. Förvisso. Men idag minns jag det som Peter o Lorins bröllop. Två fina människor som haft lyckan att finna varandra i denna stora värld. Jag önskar dem all lycka.

Senast jag pratade med Gud hade han druckit några glas för mycket o uppförde sig lite fjantigt.  Jag var själv inte på mitt trevligaste humör. Jag återger samtalet enligt bästa förmåga. Må blixtar träffa mitt huvud o klyva det mitt itu så att blodet sprutar på väggen, över golvet o på mina bästa jeans om det inte stämmer som det var sagt.

- Hörru, en dag för länge sedan var det väl någon som sa: Jag kan skapa en värld. Över den världen kan jag råda. Jag må vara full som en allika, men det om något är väl högmod?

Han log mot mig o kliade sig förstrött i ändan.

- Jag kan låta saker hända. Styra över liv o död.

- Du skall icke dräpa. Det har jag läst någonstans.

- Precis, DU skall icke dräpa.

- Men det gäller inte dig?

- Eftersom jag är jag o inte du. Låten syndafloden komma. Över en över två över alla. Så kan jag befalla.

- Det låter lite girigt, förövrigt?

- Åhå...Anar jag avundsjuka?

- Nej nej. Släpp det här. Ge mig mera vin istället. Eller wtf ge mig mer. Min oskuld tillbaka o förmågan att bota sjuka o att göra guld. 

Nånstans där vaknade en liten Malmöpolis i Gud fader o han drack ur hela flaskan själv i en enda stor klunk. Sen stirrade han på mig o skrek att han skulle göra mig steril o att jag borde passa mig. Han reste sig upp o det verkade som att han skulle spruta el ur händerna á la kejsaren i Stjärnornas krig. Men det kom ingenting ur händerna (Tack gode gud). I stället började han gråta. Det väckte mina fadersinstinkter. Jag tog honom i knät, återigen förundrad över hur liten han är i verkligheten, o strök med handen längs med hans skägg.

Redan sov han som ett barn. Jag smög mig loss o lämnade honom utan att ens skriva en lapp.

Jag fann ett gammalt utkast när jag tvingades rensa på vinden igår kväll. En inledning till någonting som jag inte orkade ta mig igenom:

"Under lång tid blev jag psykiskt misshandlad av somliga arbetskamrater...dessa människor jobbar fortfarande kvar här o än idag händer det att någon av dem fäller en nedlåtande kommentar om mina yttre brister...tvärtom, hör jag inom mig hur de fnittrar, i ditt fall handlar det om överflöd i första hand, brister i andra...även om du givetvis har brister i överflöd likaså...

Jag säger som det är: jag är fet! Inte omåttligt, men tillräckligt...ungefär som om jag har en kudde under t-shirten...mitt hår har börjat dra sig tillbaka (det är inte grått!) och jag är ganska gammal, trots att min brist på skäggväxt får vissa att tro att jag är yngre än vad jag är...o jag klär i randigt, faktiskt, även om jag inte längre vågar ta det på mig av rädsla för kommentarerna som ska komma..."

Det var en tid jag skrev detta. Först idag vågar jag offentliggöra detta. Det är för att mina antagonister inte längre jobbar kvar här. Jag däremot verkar aldrig komma härifrån. Snart blir jag desperat o börjar stjäla tomband helt öppet. Men det är en annan historia. Nåväl. Människorna som fick mig att skriva texten har gått vidare i livet. En blev polis. Inte malmömodellen, som uppenbarligen hade passat väl, men ändå. Men av sorten som flyger femhundra avslagna asylsökande till Irak. You know the kind? En annan jobbar visserligen kvar här på mitt jobb, men har flyttat en våning upp. Dit orkar jag sällan ta mig. Den tredje vidriga människan väntar ännu ett av mina barn idag. På engelska: She's the tjockis now. Framtidsprognos för henne är typ en grand voyager för sju personer, ingen hund aldrig nånsin inte nån gång o en dylankonsert i fel kommun ganska snart. Eh...medlemskap i Mike Ness eller Christina Aguieleras fanclub, någon? 

Om femton år har Rolling Stones funnits längre än SAAB. Det var ju inte oväntat att det skulle ske, såklart. Det är ju heller inte så roligt att folk som jobbar på ackord har så olika förutsättningar.

Dagens namnsdagsbarn blir mannen som inte kan gå sönder: Keith Richards.

Min pappa älskar Rolling Stones, dessutom jobbar han på Volvo. Snart fyller han sextio o jag hoppas att jag kan köpa Keiths kokbok till honom. Den som läser här är härmed förelagd att inte skvallra, annars kommer någon ur regeringen o flyttar in i din lägenhet!

När jag har som mest att göra på jobbet, sådana dagar när det känns som om det äter upp en, lite gnagande inifrån. Då får jag en enorm längtan att läsa Mannen utan egenskaper, från början till slut.

Nej, det har inte med titeln att göra. Det är en av mina absoluta favoritböcker, alla kategorier. Och den är lång.

Den boken har kommit att bli en symbol för mig. En symbol för vad jag vill göra när jag inte kan.

För när jag kommer hem i kväll, då kommer jag göra något helt annat.