Ett skinhead ut ur garderoben
Det var många år sedan nu. En del saker börjar ju vara det. Jag hade fått besök av en vän från en annan stad. Han var hos mig för att festa o umgås. Det var en trevlig kille som jag inte kände alltför väl.
Min vän berättade att han hade en barndomskompis som också bodde i min stad. Han sparkade nervöst med foten framför sig o undrade om vi skulle kunna gå o hälsa på honom. Det var så länge sen de sågs o när han nu ändå var i stan, så. Självklart, sa jag, vi tar en kasse öl med oss o går dit.
Men min kompis är speciell, sa min vän o tittade på mig. Alla är speciella, svarade jag, är han din kompis ska vi såklart hälsa på honom. Min vän suckade o sa att hans vän egentligen är världens bästa o snällaste kille. Jag förklarade att ordet egentligen alltid har varit mitt favoritord. En gång i tiden inbillade jag mig att det var det ord som bäst beskrev mig själv. Blablabla.
Vi knackade på en mörk dörr i ett mörkt hyreshus i en av de mer skamfilade delarna av stan. En sådan med dåligt o tufft o lite farligt rykte. Eftersom ingenting hände så knackade vi igen. O vi vet ju alla hur man märker att någon finns på andra sidan dörren trots att allt är tyst. Hur man känner sig betraktad, tystnaden av någon som håller andan o allt det där. Så var det nu, så vi knackade o sa att det var vi. Dörren gled sakta upp o ryggen av en smal figur flöt ifrån oss o ner längs hallen.
Det första jag såg när lägenheten öppnades var en stilig ikonbild av Hitler o några andra attiraljer som en viss typ av människor dyrkar o hyllar o säkert har sexuella fantasier kring. I vardagsrummet blottades en stor flagga med hakkorset.
Mig suckade o stönade, mest inombords, antar jag. Min kompis skruvade på sig o tittade nerrvöst på mig i ögonvrån. Jag kikade efter killen som bodde i lägenheten för att se vad han hade för sig. Normalt brukar man ju hälsa på besökare, men han stod med ryggen i en garderob o pysslade med någonting. Min kompis sa hej, hur är läget, lite för högt. Då vände sig killen om, en rakad smal sak med ett ganska gulligt ansikte. Killen stammade någonting om att han skulle bara, men sen vände han sig mot oss o log skamset. Han gjorde en otydlig gest in mot vardagsrummet, tydligen mot TV:n. Det var faddergalan. Säkert med Agneta Sjödin, såklart. Men tiden kan spela mig spratt, den gör ofta det.
Utan att vi svarat honom så tog han några steg ur garderoben o blottade någon form av altare. På altaret låg en liten klippbok, som han tog upp, nästan heligt o sträckte fram till oss. När han drog undan några svarta o bruna kappor från garderoben så kunde vi se fotografier uppklistrade på väggarna. De visade en liten mörk kille i olika situationer. Boken var full av denna kille också kunde vi se.
"Eh, jag vet, men jag hade ingenting att göra en dag, så...", stammade vår värd fram. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag också varit rastlös o utan saker att göra, men att jag ändå inte tagit till vara på sådan tid genom att ta mig ett fadderbarn.
Resten av kvällen visade killen upp sin hemlighet för oss. Under flera års tid hade han haft ett fadderbarn. Han hade sparat varenda brev, varenda bild o gömt i garderoben. Med en lättad stolthet, inte inför sig själv, utan inför detta duktiga o vackra barn, visade han upp allt han hade. Pekade på bilder o sa att den tröjan, den fotbollen, den kikaren hade han skickat till sitt fadderbarn.
Vår värd hade aldrig berättat om detta för någon tidigare, det var hans hemlighet. Han levde ju normalt i en verklighet som han genom detta barn utmanade totalt. En en gång blev det ju sorgligt tydligt att många väljer vilken gemenskap som helst framför ensamheten. Det är bara mänskligt, såklart. Även om det är synd o obehagligt att ondskan o mörkrets krafter har så lätt så lätt att locka till sig den ensamne.
Det är ju dock en hel filosofi kring detta o alltför mycket finns att skriva o förklara...de flesta tänker ju gärna själva o svaret är lätt att finna, så jag släpper alla varför...
Vi satt flera timmar o tittade på bilder o lyssnade på hans historia. Det var en magisk kväll, såklart.
Min vän berättade att han hade en barndomskompis som också bodde i min stad. Han sparkade nervöst med foten framför sig o undrade om vi skulle kunna gå o hälsa på honom. Det var så länge sen de sågs o när han nu ändå var i stan, så. Självklart, sa jag, vi tar en kasse öl med oss o går dit.
Men min kompis är speciell, sa min vän o tittade på mig. Alla är speciella, svarade jag, är han din kompis ska vi såklart hälsa på honom. Min vän suckade o sa att hans vän egentligen är världens bästa o snällaste kille. Jag förklarade att ordet egentligen alltid har varit mitt favoritord. En gång i tiden inbillade jag mig att det var det ord som bäst beskrev mig själv. Blablabla.
Vi knackade på en mörk dörr i ett mörkt hyreshus i en av de mer skamfilade delarna av stan. En sådan med dåligt o tufft o lite farligt rykte. Eftersom ingenting hände så knackade vi igen. O vi vet ju alla hur man märker att någon finns på andra sidan dörren trots att allt är tyst. Hur man känner sig betraktad, tystnaden av någon som håller andan o allt det där. Så var det nu, så vi knackade o sa att det var vi. Dörren gled sakta upp o ryggen av en smal figur flöt ifrån oss o ner längs hallen.
Det första jag såg när lägenheten öppnades var en stilig ikonbild av Hitler o några andra attiraljer som en viss typ av människor dyrkar o hyllar o säkert har sexuella fantasier kring. I vardagsrummet blottades en stor flagga med hakkorset.
Mig suckade o stönade, mest inombords, antar jag. Min kompis skruvade på sig o tittade nerrvöst på mig i ögonvrån. Jag kikade efter killen som bodde i lägenheten för att se vad han hade för sig. Normalt brukar man ju hälsa på besökare, men han stod med ryggen i en garderob o pysslade med någonting. Min kompis sa hej, hur är läget, lite för högt. Då vände sig killen om, en rakad smal sak med ett ganska gulligt ansikte. Killen stammade någonting om att han skulle bara, men sen vände han sig mot oss o log skamset. Han gjorde en otydlig gest in mot vardagsrummet, tydligen mot TV:n. Det var faddergalan. Säkert med Agneta Sjödin, såklart. Men tiden kan spela mig spratt, den gör ofta det.
Utan att vi svarat honom så tog han några steg ur garderoben o blottade någon form av altare. På altaret låg en liten klippbok, som han tog upp, nästan heligt o sträckte fram till oss. När han drog undan några svarta o bruna kappor från garderoben så kunde vi se fotografier uppklistrade på väggarna. De visade en liten mörk kille i olika situationer. Boken var full av denna kille också kunde vi se.
"Eh, jag vet, men jag hade ingenting att göra en dag, så...", stammade vår värd fram. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag också varit rastlös o utan saker att göra, men att jag ändå inte tagit till vara på sådan tid genom att ta mig ett fadderbarn.
Resten av kvällen visade killen upp sin hemlighet för oss. Under flera års tid hade han haft ett fadderbarn. Han hade sparat varenda brev, varenda bild o gömt i garderoben. Med en lättad stolthet, inte inför sig själv, utan inför detta duktiga o vackra barn, visade han upp allt han hade. Pekade på bilder o sa att den tröjan, den fotbollen, den kikaren hade han skickat till sitt fadderbarn.
Vår värd hade aldrig berättat om detta för någon tidigare, det var hans hemlighet. Han levde ju normalt i en verklighet som han genom detta barn utmanade totalt. En en gång blev det ju sorgligt tydligt att många väljer vilken gemenskap som helst framför ensamheten. Det är bara mänskligt, såklart. Även om det är synd o obehagligt att ondskan o mörkrets krafter har så lätt så lätt att locka till sig den ensamne.
Det är ju dock en hel filosofi kring detta o alltför mycket finns att skriva o förklara...de flesta tänker ju gärna själva o svaret är lätt att finna, så jag släpper alla varför...
Vi satt flera timmar o tittade på bilder o lyssnade på hans historia. Det var en magisk kväll, såklart.
Kommentarer
Trackback
