Johdu, så kan det visste gå

Jag har under en längre tid av mitt liv förgäves arbetat med ett projekt. Det har gått ut på att tonsätta Peter Jidhe utan att komma in på frisyren.

Huggit i sten, gått bet, gått i plurret. Liten tuva stjälper ofta stort lass.

De flesta människor går ju i tonarten C, normalt. Onödigt inpass: När min fru är arg eller särdeles glad når hon höga F - Samma ton som Minnie Ripperton avslutar med i Loving you, ni vet.

I alla fall: Vad Pelle Porseryd än tror o tänker så finns det bara "Hur känns det?" o ett armarnas rörelsemönster värdigt en pensionerad backstreet boy kvar. Vad gör man av detta?

En vän till mig ringde upp en proffskoreograf, men enligt min vän fick vi inget vettigt svar. Det återstår alltså att lösa frågan. Jag hade hoppats att svaret skulle stå att finna i någon av de kommande Robinson-deltävlingarna. Men även där gick jag tack o lov bet.

Rent desperat försökte jag tidigare idag få tag på information vad Persbrandt säger på de nya utvikningsbilderna av honom som pressen gjort tillgängliga. Jag är medveten om att Jihde o Persbrandt har föga gemensamt, såklart. Men jag har ju precis som du läst Da Vinci-koden, så... I alla fall har jag inte heller lyckats med det. Men bilderna har jag varit oroväckande nära att tvingats att ta del av. Det är i o för sig en annan historia. En helt annan historia. Dessutom känner jag ingen som kan läsa stillbilder av läppar, tyvärr.


Jihdes melodi får förbli okänd ännu en tid. Du behöver inte tacka. I alla fall inte så hårt.

Ett skinhead ut ur garderoben

Det var många år sedan nu. En del saker börjar ju vara det. Jag hade fått besök av en vän från en annan stad. Han var hos mig för att festa o umgås. Det var en trevlig kille som jag inte kände alltför väl.

Min vän berättade att han hade en barndomskompis som också bodde i min stad. Han sparkade nervöst med foten framför sig o undrade om vi skulle kunna gå o hälsa på honom. Det var så länge sen de sågs o när han nu ändå var i stan, så. Självklart, sa jag, vi tar en kasse öl med oss o går dit.

Men min kompis är speciell, sa min vän o tittade på mig. Alla är speciella, svarade jag, är han din kompis ska vi såklart hälsa på honom. Min vän suckade o sa att hans vän egentligen är världens bästa o snällaste kille. Jag förklarade att ordet egentligen alltid har varit mitt favoritord. En gång i tiden inbillade jag mig att det var det ord som bäst beskrev mig själv. Blablabla.

Vi knackade på en mörk dörr i ett mörkt hyreshus i en av de mer skamfilade delarna av stan. En sådan med dåligt o tufft o lite farligt rykte. Eftersom ingenting hände så knackade vi igen. O vi vet ju alla hur man märker att någon finns på andra sidan dörren trots att allt är tyst. Hur man känner sig betraktad, tystnaden av någon som håller andan o allt det där. Så var det nu, så vi knackade o sa att det var vi. Dörren gled sakta upp o ryggen av en smal figur flöt ifrån oss o ner längs hallen.

Det första jag såg när lägenheten öppnades var en stilig ikonbild av Hitler o några andra attiraljer som en viss typ av människor dyrkar o hyllar o säkert har sexuella fantasier kring. I vardagsrummet blottades en stor flagga med hakkorset.

Mig suckade o stönade, mest inombords, antar jag. Min kompis skruvade på sig o tittade nerrvöst på mig i ögonvrån. Jag kikade efter killen som bodde i lägenheten för att se vad han hade för sig. Normalt brukar man ju hälsa på besökare, men han stod med ryggen i en garderob o pysslade med någonting. Min kompis sa hej, hur är läget, lite för högt. Då vände sig killen om, en rakad smal sak med ett ganska gulligt ansikte. Killen stammade någonting om att han skulle bara, men sen vände han sig mot oss o log skamset. Han gjorde en otydlig gest in mot vardagsrummet, tydligen mot TV:n. Det var faddergalan. Säkert med Agneta Sjödin, såklart. Men tiden kan spela mig spratt, den gör ofta det.

Utan att vi svarat honom så tog han några steg ur garderoben o blottade någon form av altare. På altaret låg en liten klippbok, som han tog upp, nästan heligt o sträckte fram till oss. När han drog undan några svarta o bruna kappor från garderoben så kunde vi se fotografier uppklistrade på väggarna. De visade en liten mörk kille i olika situationer. Boken var full av denna kille också kunde vi se.

"Eh, jag vet, men jag hade ingenting att göra en dag, så...", stammade vår värd fram. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag också varit rastlös o utan saker att göra, men att jag ändå inte tagit till vara på sådan tid genom att ta mig ett fadderbarn.

Resten av kvällen visade killen upp sin hemlighet för oss. Under flera års tid hade han haft ett fadderbarn. Han hade sparat varenda brev, varenda bild o gömt i garderoben. Med en lättad stolthet, inte inför sig själv, utan inför detta duktiga o vackra barn, visade han upp allt han hade. Pekade på bilder o sa att den tröjan, den fotbollen, den kikaren hade han skickat till sitt fadderbarn.

Vår värd hade aldrig berättat om detta för någon tidigare, det var hans hemlighet. Han levde ju normalt i en verklighet som han genom detta barn utmanade totalt. En en gång blev det ju sorgligt tydligt att många väljer vilken gemenskap som helst framför ensamheten. Det är bara mänskligt, såklart. Även om det är synd o obehagligt att ondskan o mörkrets krafter har så lätt så lätt att locka till sig den ensamne.

Det är ju dock en hel filosofi kring detta o alltför mycket finns att skriva o förklara...de flesta tänker ju gärna själva o svaret är lätt att finna, så jag släpper alla varför...

Vi satt flera timmar o tittade på bilder o lyssnade på hans historia. Det var en magisk kväll, såklart.

That weird chill and the boy from brasil

I morse klockan fem o femton ringde det på dörren. Det tog mig ganska lång tid att förstå att det gjorde det. Det säger säkert någonting om mig, men vi låter det vara osagt vad. Med glatt humör hoppade jag upp ur sängen o rusade jag för att öppna. Det kanske var en tjuv som glömt något eller en mördare som ville mig nåt eller nåt sånt, tänkte jag. Jag bor på en lugn gata där sådant här sällan händer. Faktiskt händer det sällan någonting förutom när finnarna längst ner på gatan festar. Det har de inte gjort sen i förrgår o de var därför oskyldiga nu. När jag var halvvägs nere för trappan knackade det våldsamt flera gånger. Jag tog omvägen förbi fönstret för att få en ledtråd till vad det kunde vara. Inga bilar eller något annat, bara en dödligt stilla gata utanför. Inte ens haren som brukar sova här utanför sågs till.

Jag blev mycket röksugen o ångrade att jag slutat dagen innan.

Jag gick o öppnade till slut. Ingen där. Dock såg jag efter några sekunders runtomkringtittande att det stod en resväska o en ryggsäck utanför. Men det var ingen människa där, ingen alls. Det var i o för sig ganska befriande, kan jag erkänna. För jag var inte på mitt bästa sällskapshumör. Det var ett antal timmar för tidigt för det.

Jag gjorde som man bör, tycker jag, o släpade snabbt in väskorna innanför dörren. Sedan låste jag jättehårt o gick o lade mig o sov jättetungt. Det var skönt att sjunka ner i den mjuka, varma sängen.

En kvart senare dunkade det på dörren igen. Då var klockan ganska nära kvart i sex i alla fall.

Välkommen hem i alla fall brorsan. Det är skönt att du är tillbaka något sånär välbehållen. Jag är ju alltid lite lite orolig när du är jättefull på andra sidan jorden. 





Fear of the dark

Vissa år kommer bokstaven F före E i alfabetet. Det beror lite grand på om man närmar sig året från norr eller söder. Folket i Jönköping kan det där. Det är samma princip som får dem att blandas ihop med folket i Linköping. För en närmare förklaring får den intresserade läsaren vända sig till någon som kan mycket, t.ex. talmannen. Ni andra får acceptera E's frånfall.

Timo R åkte ut ur körslaget. Det skrämmer mig inte. Det kanske till o med var logiskt eller rimligt.

Men Israels smällkarameller över Gaza skrämmer mig. Min religionslärare kanske skulle slå mig hårt i bakhuvudet o skicka en stor balkanes att bita av mina öron. Eller åtminstone att stjäla min cykel. (Annars vill jag gärna göra lite reklam för ett sådant tilltag: Den står olåst på min baksida. Det är punktering på bakdäcket, men eftersom den saknar växlar är det jättelätt att byta. Jag har använt den en gång. Innan det hade cykeln en ägare, en gammal tant som putsade den som den var av guld.)...Hur som helst...det gör det mycket svårare för mig att sova på nätterna när jag tänker på människorna i Gaza. Jag önskar att Israel firade jul istället. Att de satt proppmätta o lekte med sina julklappar med stora varma, lyckliga leenden. För det är väl inte det de gör? Nej, där någonstans...

Jag hoppas det går bättre för Nannes kör. Hon har alltid skrämt mig lite grand. Men nu när jag vuxit mig lite större o starkare, börjar det gå över. Jag glömmer det som varit o hejar lite grand på henne, bara för att.

Gott nytt år, världen!

Är någon fortfarande vaken?

Julen är över o förbi. Det är med ett stråk av lättnadens, men vemodets suck, jag konstaterar detta. Det blev inte många snöänglar eller pulkfärder. Men en hel del glögg.

Det som värmde mest var ändå det oväntade o överraskande. Dolmas o dikter. Jag tyckte mycket om båda.


Slagen

Det slog mig att jag kanske har annat för mig imorgon än att sitta här och skriva. Det tog mig bara några timmar. Sedan lät jag ytterligare timmar gå för att det är något jag kan och är bra på.

Så gick det med d.

B

Jag börjar givetvis på bokstaven B. I bögarnas officiella kokbok slår jag upp på måfå och hamnar på sidan 16, Benedictus. Det är ganska ointressant läsning, till och med de gamla nazirykterna till trots. Jag slår igen boken nästan omedelbart, innan smaken i munnen blir alltför besk. 

Vi konstaterar krasst att inte heller denna dag bjöd på någon större lärdom. I alla fall inte någon ny. Samma gamla "världen hade varit bättre utan påvar". 

Imorgon, bokstaven C.

Vi C:s! 


Nyare inlägg
RSS 2.0