Glittrande februarinatt
Förra helgen var jag på bröllop. Ett magnifikt skådespel i ett inglasat palats i Veddesta. Det var kurder som höll bröllop för en förlorad kvinna. Det var första gången jag var närvarande på ett sådant spektakel. Sammanlagt var det omkring 300 gäster. Av dessa var 280 färglada välsminkade vackra kurder. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett så mycket guld på en o samma gång. Resten var svenskar, smala o feta, gamla o unga, fina o fula.
Jag har lyckan att känna både bruden o brudgummen, men i övrigt knappt en gäst förutom de sex personer som var i mitt sällskap. Så är det ju ibland på stora tillställningar.
För att få tiden att gå minglade jag omkring i folkmassan då o då, med en kamera i högsta hugg o låtsades vara en undercoveragent i Palmegruppen. Jag funderade på om den vitklädde mannen skulle börja rappa på någon gammal hit av Sedlighetsroteln, ni vet den där "...o hårt sen", typ...o någonting med videon till Eminems Slim Shady...bla bla...
Mitt favoritskämt för kvällen var att när jag pratade med någon annan (väl utvald) gäst efter några ord in i samtalet säga "ursäkta, förresten, är ni bekant till bruden eller brudgummen". Det roligaste var att alla med allvarligaste min utbrast "oh, förlåt, jag känner bruden". Annars inser jag nu att det var ganska trist av mig.
Dansen var en fröjd i sig. De äldre kurderna skulle kunna vara med i vilken Bollywoodfilm som helst. Vilket sväng. Alla yngre dansade en ringdans bestående av något som egentligen var komplicerade lågstadiediscodanssteg i slowmotion. Jag höll ut i kanske en kvart, sen var jag helt slut o ur takt. Jag skyller taktlösheten på brudens mammas alltför långa klänning.
Det serverades trerätters middag (dock inte dolmas, inte ens till efterrätt), högljudd pumpande o levande musik med tre olika artister, varav åtminstone två verkade helt proffesionella. Det var en enorm lokal, givetvis, åtminstone genom mina försvenskade glasögon. Det måste handla om fantasisummor för att få ett sådant spektakel att gå runt. Någonstans kan jag förstå, ooo, vissa delar av hedersbegreppen när man betänker en far som tre år senare genom kronofogden avbetalar sista delarna till festlokalen o dessutom har cateringsfirmans torpeder ståendes med en cigg i handen vid familjens bil. När flickan ringer upp sin far o säger att hon har träffat någon annan...då...
Såklart inte. But damn, I get my own point.
Det var en otroligt vacker tillställning. Innan hade de flesta av oss inblandade haft en förmåga att kalla det för kurdbröllop. Förvisso. Men idag minns jag det som Peter o Lorins bröllop. Två fina människor som haft lyckan att finna varandra i denna stora värld. Jag önskar dem all lycka.
Innan vi somnar
Senast jag pratade med Gud hade han druckit några glas för mycket o uppförde sig lite fjantigt. Jag var själv inte på mitt trevligaste humör. Jag återger samtalet enligt bästa förmåga. Må blixtar träffa mitt huvud o klyva det mitt itu så att blodet sprutar på väggen, över golvet o på mina bästa jeans om det inte stämmer som det var sagt.
- Hörru, en dag för länge sedan var det väl någon som sa: Jag kan skapa en värld. Över den världen kan jag råda. Jag må vara full som en allika, men det om något är väl högmod?
Han log mot mig o kliade sig förstrött i ändan.
- Jag kan låta saker hända. Styra över liv o död.
- Du skall icke dräpa. Det har jag läst någonstans.
- Precis, DU skall icke dräpa.
- Men det gäller inte dig?
- Eftersom jag är jag o inte du. Låten syndafloden komma. Över en över två över alla. Så kan jag befalla.
- Det låter lite girigt, förövrigt?
- Åhå...Anar jag avundsjuka?
- Nej nej. Släpp det här. Ge mig mera vin istället. Eller wtf ge mig mer. Min oskuld tillbaka o förmågan att bota sjuka o att göra guld.
Nånstans där vaknade en liten Malmöpolis i Gud fader o han drack ur hela flaskan själv i en enda stor klunk. Sen stirrade han på mig o skrek att han skulle göra mig steril o att jag borde passa mig. Han reste sig upp o det verkade som att han skulle spruta el ur händerna á la kejsaren i Stjärnornas krig. Men det kom ingenting ur händerna (Tack gode gud). I stället började han gråta. Det väckte mina fadersinstinkter. Jag tog honom i knät, återigen förundrad över hur liten han är i verkligheten, o strök med handen längs med hans skägg.
Redan sov han som ett barn. Jag smög mig loss o lämnade honom utan att ens skriva en lapp.
Polare från förr
Jag fann ett gammalt utkast när jag tvingades rensa på vinden igår kväll. En inledning till någonting som jag inte orkade ta mig igenom:
"Under lång tid blev jag psykiskt misshandlad av somliga arbetskamrater...dessa människor jobbar fortfarande kvar här o än idag händer det att någon av dem fäller en nedlåtande kommentar om mina yttre brister...tvärtom, hör jag inom mig hur de fnittrar, i ditt fall handlar det om överflöd i första hand, brister i andra...även om du givetvis har brister i överflöd likaså...
Jag säger som det är: jag är fet! Inte omåttligt, men tillräckligt...ungefär som om jag har en kudde under t-shirten...mitt hår har börjat dra sig tillbaka (det är inte grått!) och jag är ganska gammal, trots att min brist på skäggväxt får vissa att tro att jag är yngre än vad jag är...o jag klär i randigt, faktiskt, även om jag inte längre vågar ta det på mig av rädsla för kommentarerna som ska komma..."
Det var en tid jag skrev detta. Först idag vågar jag offentliggöra detta. Det är för att mina antagonister inte längre jobbar kvar här. Jag däremot verkar aldrig komma härifrån. Snart blir jag desperat o börjar stjäla tomband helt öppet. Men det är en annan historia. Nåväl. Människorna som fick mig att skriva texten har gått vidare i livet. En blev polis. Inte malmömodellen, som uppenbarligen hade passat väl, men ändå. Men av sorten som flyger femhundra avslagna asylsökande till Irak. You know the kind? En annan jobbar visserligen kvar här på mitt jobb, men har flyttat en våning upp. Dit orkar jag sällan ta mig. Den tredje vidriga människan väntar ännu ett av mina barn idag. På engelska: She's the tjockis now. Framtidsprognos för henne är typ en grand voyager för sju personer, ingen hund aldrig nånsin inte nån gång o en dylankonsert i fel kommun ganska snart. Eh...medlemskap i Mike Ness eller Christina Aguieleras fanclub, någon?
"Vilka röstar vi på, tant?"
Israel väljer regering. De. Väljer. Extremhöger.
Nytt ord i samlingen: 33.
Analytisk historier sökes. Eller väbevandrad familjeterapeut. Eller någon eldsjäl ur antimobbinggruppen Friends?
Människor på marken / Is there a man on the moon?
Jag stod i kön på snabbköpet. Framför mig stod en man o en liten pojke. Pojken var tio, elva år. Mannen såg sliten ut på det där tragiska men tyvärr lite otäcka sättet. Han vajade fram o tillbaka o vände sig om många gånger för ofta. I handen höll han en öl.
Pojken såg välvårdad ut, men var knäpptyst. Sammanbiten o nyklippt. Mannen, hans far, hade inte tvättat håret på länge o inte rakat sig på en vecka. Ibland strök han med handen över pojkens hår.
När det är deras tur att betala ställer mannen fram sin öl. Sedan vänder han sig mot pojken, uppenbarligen skamsen, men med ett försök att verka glättig o självklar rufsar han om sin pojke i håret. Utan att stirra honom i ögonen.
Med ett alldeles för stort leende vänder han sig till kassörskan. Hon ser inte på mannen, hon ser vad jag ser. Pojken gräver i sin plånbok efter några mynt.
"Vilken kille, va. Bjuder sin farsa på en öl.", säger mannen. Pojken sträcker fram mynten till kassörskan. Utan att titta på henne eller någon annan av oss som finns där omkring.
Snabbt därpå rycker pappan tag i ölen o de båda två lämnar snabbköpet.
Kvar står vi andra. Jag tittar på kassörskan o hon på mig. Jag ställer fram mitt paket kaffe. Fair tradat, givetvis.
"Ska det vara nåt mer?"
"Nej, det är tillräckligt."
Jag ber en stilla bön för två människor där ute. Att de en dag ska kunna, utan att vika undan med blicken, titta rakt in i andra människors ögon.
Av hela mitt hjärta: Lycka till!
Det talar för sig själv, när du talar om dig själv
Hade kvinnan varit medlem i Proclaimers hade jag dunkat hennes huvud i broderns huvud o gapat åt henne att vakna o sluta skrika. Det är hon tack o lov inte inte, så jag får ta en kopp kaffe i stället o gå vidare i livet.
Down Down Down town
Vi är alla lika på vissa sätt. När vi hör musik vi tycker om vill vi bara sjunga. Sjunga rakt ut från vårt hjärta. O aldrig sluta!
I've seen the future brother, it is murder
Ulrika Johnsson har inte hört av sig.
I am stuck with my wife. O ett löfte om en blå collegetröja.
Alla hade fel
Nu har jag funderat på väsentligheter igen.
Ni kan säga vad ni vill. Men ni hade fel den gången. Vid förra melodifestivalen.
Facit kommer ju först efteråt. Det är först då man kan ta lärdom. Gör det, så blir samlingskivorna i framtiden trevligare.
Den enda melodi från förra årets tävling som jag minns o kan sjunga utan betänketid är Wolves of the sea.
Alla andra sånger har hissat Jolly Roger o seglat bort för alltid över horisonten.
Bättre sent än aldrig
För mycket länge sedan, i ett annat liv, blev jag tillfrågad att svara på en massa tre frågor. Något reviderad (Karin är samma) o i fel del av cyberrymden kommer din lista, Johanna. Du kommer säkert aldrig läsa den eftersom du inte vet var jag finns, men kom åtminstone inte o säg att jag inte håller löften.
3 saker som jag gillar:
Halstrad gravlax med dillstuvad potatis.
Att ha ett rent samvete.
Folk som kan revidera sin åsikt.
3 saker som jag tycker illa om och som skrämmer mig:
Människor som gör egen ära av andras förtjänst.
Kungafamiljer som vägrar följa trafikregler.
Politiker som vill göra flaggdag av internationella kvinnodagen för att fiska röster.
Människor som försöker ta sig fram i världen genom att prata skit om andra istället för att prestera själv.
(+ folk som inte kan låta bli att nämna ordet fyra vid fel tillfällen)
3 viktiga saker i mitt rum:
Min kompletta Tom Waitssamling.
Min gitarr som jag i många år trodde skulle komma att döda fascister.
En äkta sai som ligger gömd för att barnen inte ska ha ihjäl varandra.
3 slumpvis valda fakta om mig:
Jag lyfter 100 kilo i bänkpress.
Jag får aldrig sova så mycket som jag önskar, o det är alltid någon annans fel.
Länge ville jag knacka näsan av Hoburgsgubben.
3 saker jag vill göra innan jag dör:
Läsa ut hela Mannen utan egenskaper.
Få tillbaka tron på att människor innerst inne är goda.
Yla ut min ångest på Tibets högsta punkt.
3 saker som jag kan göra:
Sjunga med i Kentas och Tottas sånger.
Dricka tills jag stupar utan att lära mig ett jota.
Drömma mig bort till Dylankonserten i vår i vetskap om att jag har biljett.
3 saker som jag inte kan göra:
Ta världen för allvarligt.
Tycka att Linda Skugges liv kan vara så hemskt.
Skämma bort de jag älskar tillräckligt ofta.
3 saker som jag säger mest:
Jag älskar dig, Karin!
Bröder, sluta slåss! Ni har bara varandra!
Mamma, jag är över trettio år.
3 kändisförälskelser:
Tom Waits
Winona Ryder
Torsten FlinckBeslöjade principer
Flickorna uppger att de tänker driva saken till högsta instans om de tvingas till det. Återigen tvingas man fråga sig vem saken rimligtvis är viktigast för.
Tanken slog mig att om flickorna av någon gudsförgäten anledning skulle förlora saken in the end; vad gör de då? Det är en stor sak för många människor. När saker är stora för många människor o de normala vägarna är stängda, då brukar det demonstreras. Här uppstår ju då det absurda att dessa människor i enlighet med maskförbudet vid demonstrationer kommer gripas o misshandlas av poliser i någon gymnastiksal.
Det man normalt gillar med demokratiska samhällen är ju bland annat rätten att få vara sig själv så länge det inte skadar någon annan. Synd att det inte är något som man får lära sig redan i skolan.
Inte allste arg
Tydligen har media missförstått vad som hände i riksdagen tidigare idag. Littorin blev egentligen inte arg. Det var inte därför han sprang ut. Tydligen så insåg han bara att han var sen till mellis.
Han kommer vara tillbaka imorgon.
Outrun a.k.a. När argumenten tryter
Eftertankar i skymningen
Arkiv X-pressen
Först får vi veta att min favoritförfattare Lisa Marklund har lurat oss. Hon har hittat på en bok o uppgett att den var sann. Egentligen var det inte så. Hon lurade alla oss som gråtit stora tårar över ett bedrövligt människoöde. Allt bara lögn. Vi är alla lurade av Lisa.
Sedan kommer det fram att Kleerup som inte ätit knark på Grammisgalan egentligen hade ätit knark på Grammisgalan. Han lurade oss o sa att han inte gjort det. Han till o med berättade det i kvällstidningarna. That's not what they are for, they are for sanningen, din grannes sexliv, bästa olivoljan o Linda Rosing! Skärpning, Kleerup! Synd på min absoluta favoritmusikant genom tiderna. Dunk dunk dunk, how low can you go!
Patrik Ekwall kan tydligen dessutom inte simma. Ska det ses som samhällsinformation eller som ett tips? Fast på bilden ler han jättestort o lite busigt. Är det fler än jag som tror att vår favoritjournalist luras?
Stop me if you've heard this one before
It's been a long time since i drank champagne...
jag hade glömt jag hade glömt hur mycket hur mycket jag tycker om jag tycker om denna dryck denna dryck...den gör det lilla den gör det lilla livet stort det lilla livet stort o en massa annat o en massa annat kul med mig.
ikväll är jag värd det här är jag värd det här o allt som det för o allt som det för med sig.
Do you want to know a secret
Vissa människor har enkla hemligheter om något de gjort eller sett, eller inte gjort eller sett. Andra har storslagna metafysiska uppfattningar om den egna personen. Åter andra har mycket mörka saker att berätta, från nuet eller det förflutna, eller sådant de önskar göra men avstår från för att de vet att det är fel, o inte vågar alternativt har själskraft nog att låta bli.
Utan tvekan är det en av de mest gripande, förunderliga böcker jag hållt i min hand. O visst får den mig att fundera på folk omkring mig, sådana jag känner, tror att jag känner eller vet något om. Eller människor jag ser för första gången o sådana jag aldrig kommer se igen. Någonstans inom mig bultar min egen hemlighet på en sluten dörr i mitt inre, någongång vill den göra sig hörd. Tja, that's the nature of the beast.
Vad är din hemlighet?
Du har ett, bara ett liv
Ingen varnar dig
Jämmer. Dagens melodi: Chris Isaak, Forever Blue.
