Innan vi somnar
Senast jag pratade med Gud hade han druckit några glas för mycket o uppförde sig lite fjantigt. Jag var själv inte på mitt trevligaste humör. Jag återger samtalet enligt bästa förmåga. Må blixtar träffa mitt huvud o klyva det mitt itu så att blodet sprutar på väggen, över golvet o på mina bästa jeans om det inte stämmer som det var sagt.
- Hörru, en dag för länge sedan var det väl någon som sa: Jag kan skapa en värld. Över den världen kan jag råda. Jag må vara full som en allika, men det om något är väl högmod?
Han log mot mig o kliade sig förstrött i ändan.
- Jag kan låta saker hända. Styra över liv o död.
- Du skall icke dräpa. Det har jag läst någonstans.
- Precis, DU skall icke dräpa.
- Men det gäller inte dig?
- Eftersom jag är jag o inte du. Låten syndafloden komma. Över en över två över alla. Så kan jag befalla.
- Det låter lite girigt, förövrigt?
- Åhå...Anar jag avundsjuka?
- Nej nej. Släpp det här. Ge mig mera vin istället. Eller wtf ge mig mer. Min oskuld tillbaka o förmågan att bota sjuka o att göra guld.
Nånstans där vaknade en liten Malmöpolis i Gud fader o han drack ur hela flaskan själv i en enda stor klunk. Sen stirrade han på mig o skrek att han skulle göra mig steril o att jag borde passa mig. Han reste sig upp o det verkade som att han skulle spruta el ur händerna á la kejsaren i Stjärnornas krig. Men det kom ingenting ur händerna (Tack gode gud). I stället började han gråta. Det väckte mina fadersinstinkter. Jag tog honom i knät, återigen förundrad över hur liten han är i verkligheten, o strök med handen längs med hans skägg.
Redan sov han som ett barn. Jag smög mig loss o lämnade honom utan att ens skriva en lapp.
