Människor på marken / Is there a man on the moon?
Jag stod i kön på snabbköpet. Framför mig stod en man o en liten pojke. Pojken var tio, elva år. Mannen såg sliten ut på det där tragiska men tyvärr lite otäcka sättet. Han vajade fram o tillbaka o vände sig om många gånger för ofta. I handen höll han en öl.
Pojken såg välvårdad ut, men var knäpptyst. Sammanbiten o nyklippt. Mannen, hans far, hade inte tvättat håret på länge o inte rakat sig på en vecka. Ibland strök han med handen över pojkens hår.
När det är deras tur att betala ställer mannen fram sin öl. Sedan vänder han sig mot pojken, uppenbarligen skamsen, men med ett försök att verka glättig o självklar rufsar han om sin pojke i håret. Utan att stirra honom i ögonen.
Med ett alldeles för stort leende vänder han sig till kassörskan. Hon ser inte på mannen, hon ser vad jag ser. Pojken gräver i sin plånbok efter några mynt.
"Vilken kille, va. Bjuder sin farsa på en öl.", säger mannen. Pojken sträcker fram mynten till kassörskan. Utan att titta på henne eller någon annan av oss som finns där omkring.
Snabbt därpå rycker pappan tag i ölen o de båda två lämnar snabbköpet.
Kvar står vi andra. Jag tittar på kassörskan o hon på mig. Jag ställer fram mitt paket kaffe. Fair tradat, givetvis.
"Ska det vara nåt mer?"
"Nej, det är tillräckligt."
Jag ber en stilla bön för två människor där ute. Att de en dag ska kunna, utan att vika undan med blicken, titta rakt in i andra människors ögon.
Av hela mitt hjärta: Lycka till!
Broken poem
Har du hittat hit?
Du som sökte dig dit
Men, ta i trä, spelar det alls någon roll?
Målet är det samma oavsett håll
a)Jag säger så b) Är det inte sant?
Avgör det åt dig Om du visste allt
Så slipper du ge upp Kunde du svara
Av eget beslut Att vetskap
Det stör eller hur?
Det talar för sig själv, när du talar om dig själv
Hade kvinnan varit medlem i Proclaimers hade jag dunkat hennes huvud i broderns huvud o gapat åt henne att vakna o sluta skrika. Det är hon tack o lov inte inte, så jag får ta en kopp kaffe i stället o gå vidare i livet.
EA Sports
Där hade någon skrivit att det finns olika sätt att hantera kontaktsbrott. Orimligt elakast är man tydligen i dambasket. Trist att det kan vara så svårt att vara tillmötesgående o kompromissande ens i det lilla.
Längst ned vid listen hade någon lyckats klämma dit att detta är lika dumt som någon som heter Viktor. Det hade ingen svarat på eller kluddrat över.
Busungar.
Men nåväl, man kan ju börja läsa ikapp på Komvux när man är tjugoåtta.
Några ord från vår sponsor
På uppdrag av konsultfirman McKinsey har en sponsor tvingats öppna sin näve av stål o kupa sin mjuka handflata kring mig o ge mig skydd o uppehälle.
Min enda motprestation är att ganska ofta använda mig av orden "nej" o "inte".
My baby just send me a letter
När jag kom till jobbet idag hade jag ett mail i min inbox. Det kan vara från gud, mitt samvete eller min fru. Men det tål i alla fall att tänkas på:
"Nikolai är nu så stort att du kan känna de olika kroppsdelarna. Han fortsätter lagra fett men huden är ofta rynkig.
Nu utvecklas bukspottkörteln som producerar hormoner och insulin. Insulin behövs för att transportera blodsockret till kroppens celler. Niko börjar även varva perioder av vakenhet och sömn.
Redan nu har han en chans att överleva en eventuell för tidig födsel även om det ofta för med sig en del komplikationer.
Nikolai är ca 20cm långt mellan huvud och stjärt och vikten omkring 600g. För varje dag som går ser kroppen mer proportionerlig ut. Han börjar se ut som en fullgången bebis, men fortfarande kan man urskilja skelett och organ genom huden.
Innerörats ben har hårdnat och då hörseln blivit skarpare kan han särskilja olika ljud, såväl inifrån som utanför din kropp. Tänk dig hur bullrig din kropp är. Magen bubblar, hjärtat bankar och blodet forsar. Nikolai kommer att känna igen din röst på tonläge och rytm när det föds. Prata gärna med honom så mycket du kan redan nu. Då forskning visat att barnet i magen lättare uppfattar djupa manliga röster än höga kvinnliga, är det lika viktigt att Andreas pratar mycket med det ofödda barnet. Det kan mycket väl hända att du får en spark till svar och du stimulerar även nervsystemets utveckling."
Som jag förstår det kommer en mycket liten o tämligen genomskinlig människa sparka på mig om jag pratar i fortsättningen.
Down Down Down town
Vi är alla lika på vissa sätt. När vi hör musik vi tycker om vill vi bara sjunga. Sjunga rakt ut från vårt hjärta. O aldrig sluta!
I've seen the future brother, it is murder
Ulrika Johnsson har inte hört av sig.
I am stuck with my wife. O ett löfte om en blå collegetröja.
Alla hade fel
Nu har jag funderat på väsentligheter igen.
Ni kan säga vad ni vill. Men ni hade fel den gången. Vid förra melodifestivalen.
Facit kommer ju först efteråt. Det är först då man kan ta lärdom. Gör det, så blir samlingskivorna i framtiden trevligare.
Den enda melodi från förra årets tävling som jag minns o kan sjunga utan betänketid är Wolves of the sea.
Alla andra sånger har hissat Jolly Roger o seglat bort för alltid över horisonten.
Fortfarande på I
Somliga av oss har ju fortfarande lyckan att snart få löning. Allt fler har det inte. Vi lyckliga har dessutom ännu en skattesänkning att se fram emot denna månad. Vi kommer få ännu mer i plånboken. Den kommer väga tungt, det vill jag lova.
Men i mitt stilla sinne undrar jag över hur alliansens tankar rimmar. De har under sin tid vid makten fått människor att fly sina fackförbund o a-kassor. Det ligger alltså på skattefinansierade soc att ta över försörjningsplikten på människorna utan inkomst. Vi blir allt färre som betalar allt mindre i skatt.
Hur har de tänkt få statens pengar att räcka till?
Jag tycker om kaosteori, men jag förstår den inte, jag vill ha den förklarad. Är det för mycket begärt - jag betalar väl skatt för det?
Idag är ingen vanlig dag...
Idag är det de kriminella som har namnsdag. Det är alltså huvudsakligen de som heter Sonny, Conny, Johnny, Tommy och Ronny som vi ska gratulera idag. I all blygsamhet nämner jag inga namn på B. Comprende? (Men för vidare info om postgironummer, kontakta mig genom kommentar)
Denna dag alltså: Stjäl en ros o gratulera en bov.
Eller kyss en tjuv.
Bättre sent än aldrig
För mycket länge sedan, i ett annat liv, blev jag tillfrågad att svara på en massa tre frågor. Något reviderad (Karin är samma) o i fel del av cyberrymden kommer din lista, Johanna. Du kommer säkert aldrig läsa den eftersom du inte vet var jag finns, men kom åtminstone inte o säg att jag inte håller löften.
3 saker som jag gillar:
Halstrad gravlax med dillstuvad potatis.
Att ha ett rent samvete.
Folk som kan revidera sin åsikt.
3 saker som jag tycker illa om och som skrämmer mig:
Människor som gör egen ära av andras förtjänst.
Kungafamiljer som vägrar följa trafikregler.
Politiker som vill göra flaggdag av internationella kvinnodagen för att fiska röster.
Människor som försöker ta sig fram i världen genom att prata skit om andra istället för att prestera själv.
(+ folk som inte kan låta bli att nämna ordet fyra vid fel tillfällen)
3 viktiga saker i mitt rum:
Min kompletta Tom Waitssamling.
Min gitarr som jag i många år trodde skulle komma att döda fascister.
En äkta sai som ligger gömd för att barnen inte ska ha ihjäl varandra.
3 slumpvis valda fakta om mig:
Jag lyfter 100 kilo i bänkpress.
Jag får aldrig sova så mycket som jag önskar, o det är alltid någon annans fel.
Länge ville jag knacka näsan av Hoburgsgubben.
3 saker jag vill göra innan jag dör:
Läsa ut hela Mannen utan egenskaper.
Få tillbaka tron på att människor innerst inne är goda.
Yla ut min ångest på Tibets högsta punkt.
3 saker som jag kan göra:
Sjunga med i Kentas och Tottas sånger.
Dricka tills jag stupar utan att lära mig ett jota.
Drömma mig bort till Dylankonserten i vår i vetskap om att jag har biljett.
3 saker som jag inte kan göra:
Ta världen för allvarligt.
Tycka att Linda Skugges liv kan vara så hemskt.
Skämma bort de jag älskar tillräckligt ofta.
3 saker som jag säger mest:
Jag älskar dig, Karin!
Bröder, sluta slåss! Ni har bara varandra!
Mamma, jag är över trettio år.
3 kändisförälskelser:
Tom Waits
Winona Ryder
Torsten FlinckBeslöjade principer
Flickorna uppger att de tänker driva saken till högsta instans om de tvingas till det. Återigen tvingas man fråga sig vem saken rimligtvis är viktigast för.
Tanken slog mig att om flickorna av någon gudsförgäten anledning skulle förlora saken in the end; vad gör de då? Det är en stor sak för många människor. När saker är stora för många människor o de normala vägarna är stängda, då brukar det demonstreras. Här uppstår ju då det absurda att dessa människor i enlighet med maskförbudet vid demonstrationer kommer gripas o misshandlas av poliser i någon gymnastiksal.
Det man normalt gillar med demokratiska samhällen är ju bland annat rätten att få vara sig själv så länge det inte skadar någon annan. Synd att det inte är något som man får lära sig redan i skolan.
Inte allste arg
Tydligen har media missförstått vad som hände i riksdagen tidigare idag. Littorin blev egentligen inte arg. Det var inte därför han sprang ut. Tydligen så insåg han bara att han var sen till mellis.
Han kommer vara tillbaka imorgon.
Outrun a.k.a. När argumenten tryter
Äntligen!!!
Idag träder svenska hockeyförbundet fram i media. De har tydligen tagit sig en funderare med syftet att dra mer publik till matcherna. Gott, så. Ännu godare är att de har ett förslag att presentera.
Sitter du ned?
De vill minska på rinkerna.
Äntligen kan man börja gå på hockey igen! Som jag har väntat på just förminskade rinker! De stora rinkernas tid - den enda anledningen till att jag inte intresserat mig för hockey - är förbi!
Ett förslag från min sida är ju att man av det utrymme som blir över från den stora rinken, när man gjort den mindre, gör plats för sittutrymme för alla människor som nu kommer börja gå på hockey igen.
Pilot, pilot what's that girl doing there...who's driving this jetplane now? Well I don´t know, does it look like I could know that from down here? Oh but I thought that... If I would have cared, wouldn´t I have beeped you to ask for your opinion? Yes, bu
Tyst blir det först när någon råkar nämna något om att den unga kvinnan som ännu inte har barn kanske "har något nattgammalt i magen." Då blir det tyst i femton sekunder innan den första personen reser sig med ett harklande. Oj, vad tiden går, det är dags att börja ta sig själv på allvar igen. Ungefär där brukar jag rycka tant i armen o försiktigt undra om jag får gå hem nu.
En annan sjävbeskrivning är flickan (Jag har aldrig varit med om en pojke som sagt samma sak. De finns givetvis.) som uppger sig vara helt tokig o galen. Hon menar aldrig på det destruktiva o i någon mån intressanta sättet. Hon menar på det roliga o charmanta sättet har jag förstått det som. Typ som att börja dansa redan innan hon är full. Jag har ärligt talat aldrig lyckats uppfatta närmare än så. För jag har slutat bry mig efter ordet galen. Jag brukar försöka sova eller hitta nya bekanta.
När jag satte mig ner för att skriva var jag även inne på folk som verkligen brinner för någonting. De skulle vara min tredje punkt. Men uppenbarligen brinner jag inte längre för ämnet. Det tråkade ut mig halvvägs o det var bara på rutin jag fortsatte.
Världen är i alla fall härlig. Liksom livet. Dagens namn kan väl få vara Mahatma?
Onödigt vetande, del 1
Det tog många år innan jag reagerade. Det skvallrar säkert om någon oförmåga hos mig att ta mig igenom kvällspressen. Något som säkert skvallrar om någon slags läggning hos mig är en fundering jag fick tidigare idag. Jag går inte in på varför. Steget mellan det som utlöste o det som ledde fram till är för långt.
Samtalet jag hade med några kollegor handlade om vilken stad Marie Picasso kommer från, Hjalmar Branting och två äpplen. Kollegorna skall därför anses vara fria från skuld.
Jag vill först bara förklara att jag tycker att paret har varit alltför jagat av drevet. Det är inte min mening att sälla mig i detta led. Det är heller ingen politisk uppfattning jag ger utspel för. Tvärtom anser jag att åtminstone killen blivit sorgligt nedskriven på mycket märkliga grunder, när man blandat samman person med sak.
En personlig omröstning om vilket par jag helst skulle slippa se utföra en sextionia ledde fram till:
Göran o Anitra.
Fula fula fula Fredrik.
Vore det inte för det absurda o enormt hemska i den debatterade situationen, skulle diskussionen vara riktigt kul att följa. Det kan den givetvis aldrig bli.
Dagens namnsdagsbarn är Fredrik. Lars Ohly har under en tid gått ut för att vara glad. Under debatten om Gaza använder Filippas knähund det emot Lars o anmärker att han ser arg ut, trots att han sedan en tid i jakt på en härligare image jobbar på att vara glad offentligt.
Vill Fredrik att Lars ska le stort när Gazafrågan diskutteras? Oavsett vilken sida man väljer i själva konflikten, så känns Fredriks inställning...annorlunda.
Fulast på länge, Fredrik. Mig oroar det mycket o jag hoppas att detta har uppmärksammats av många människor.
Jag nynnar Barry McGuire igen o önskar att det bara var för att det är en j-gt bra sång.
Eftertankar i skymningen
Arkiv X-pressen
Först får vi veta att min favoritförfattare Lisa Marklund har lurat oss. Hon har hittat på en bok o uppgett att den var sann. Egentligen var det inte så. Hon lurade alla oss som gråtit stora tårar över ett bedrövligt människoöde. Allt bara lögn. Vi är alla lurade av Lisa.
Sedan kommer det fram att Kleerup som inte ätit knark på Grammisgalan egentligen hade ätit knark på Grammisgalan. Han lurade oss o sa att han inte gjort det. Han till o med berättade det i kvällstidningarna. That's not what they are for, they are for sanningen, din grannes sexliv, bästa olivoljan o Linda Rosing! Skärpning, Kleerup! Synd på min absoluta favoritmusikant genom tiderna. Dunk dunk dunk, how low can you go!
Patrik Ekwall kan tydligen dessutom inte simma. Ska det ses som samhällsinformation eller som ett tips? Fast på bilden ler han jättestort o lite busigt. Är det fler än jag som tror att vår favoritjournalist luras?
Stop me if you've heard this one before
It's been a long time since i drank champagne...
jag hade glömt jag hade glömt hur mycket hur mycket jag tycker om jag tycker om denna dryck denna dryck...den gör det lilla den gör det lilla livet stort det lilla livet stort o en massa annat o en massa annat kul med mig.
ikväll är jag värd det här är jag värd det här o allt som det för o allt som det för med sig.
Johdu, så kan det visste gå
Jag har under en längre tid av mitt liv förgäves arbetat med ett projekt. Det har gått ut på att tonsätta Peter Jidhe utan att komma in på frisyren.
Huggit i sten, gått bet, gått i plurret. Liten tuva stjälper ofta stort lass.
De flesta människor går ju i tonarten C, normalt. Onödigt inpass: När min fru är arg eller särdeles glad når hon höga F - Samma ton som Minnie Ripperton avslutar med i Loving you, ni vet.
I alla fall: Vad Pelle Porseryd än tror o tänker så finns det bara "Hur känns det?" o ett armarnas rörelsemönster värdigt en pensionerad backstreet boy kvar. Vad gör man av detta?
En vän till mig ringde upp en proffskoreograf, men enligt min vän fick vi inget vettigt svar. Det återstår alltså att lösa frågan. Jag hade hoppats att svaret skulle stå att finna i någon av de kommande Robinson-deltävlingarna. Men även där gick jag tack o lov bet.
Rent desperat försökte jag tidigare idag få tag på information vad Persbrandt säger på de nya utvikningsbilderna av honom som pressen gjort tillgängliga. Jag är medveten om att Jihde o Persbrandt har föga gemensamt, såklart. Men jag har ju precis som du läst Da Vinci-koden, så... I alla fall har jag inte heller lyckats med det. Men bilderna har jag varit oroväckande nära att tvingats att ta del av. Det är i o för sig en annan historia. En helt annan historia. Dessutom känner jag ingen som kan läsa stillbilder av läppar, tyvärr.
Jihdes melodi får förbli okänd ännu en tid. Du behöver inte tacka. I alla fall inte så hårt.
Lite om hon med hatten
Idag är det Erland.
Mina tankar går till Josephsson, skådespelaren. En av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna är Varats olidliga lätthet. Tack för den Erland!
Lyckopillret Kleerup heter också Erland i andranamn (min son påstår att det heter mellannamn, men han är bara fem år gammal, så jag lyssnar inte på honom). Jag har inga kommentarer om Kleerup. Faktiskt ingenting att skriva om honom. Det beror mest på mig o inte på honom. Jag är lite grinig sedan han o jag kom överens om att kissa i kors den där kvällen i Köpenhamn. Han kissade ner både mina byxor o mina skor. Det var inte lätt att ta sig igenom tullen den dagen. Voff voff, är mitt sista minne av Kleerup. Mitt näst sista är att han hade ögon som lyste i mörkret o att hans armar pekade åt olika håll. Men det är bara att le stort o gå vidare i livet, det har sankte Kleerup lärt!
Grattis alla namnsdagsbarn.
Mannen utan namnsdag
"Hilfe!Hilfe!" hördes nedifrån stranden.
En medelålders spanjor kliade sig förvirrat på magen och bakom örat och glodde ut över pöbeln "Me no gusto turisimo". Två flickor fnissade förtjust och drack med varsitt sugrör ur en coca colaburk. "Isn´t he...", resten dränktes av det alltjämt ljudande skriet "Hilfe! Hilfe!"
Den överviktiga kvinnan under parasollet avslutade tanken med en suktande blick ,"lööövly" innan hon svepte sin sjunde piňa colada. Efter den tionde skulle hon gå fram och prata med honom, först då skulle hon våga...hon hade blivit avvisad förr, men så här långt hemifrån skulle pinsamheten åtminstone kännas mindre besvärande.
"Hilfe" hördes det igen, fast svagare nu. Folket på stranden gav intryck av att bryta upp inför kvällen. Den sista strandraggaren spanade nervöst efter någonting att göra en kväll utav. Skulle han få gå ensam hem? Nåväl kvällen var ung och natten var lång...darliing - let us haff un loooong last nigh-ht, yes?
"Hilfe! Hilfe!" - endast flämtningar nu när bartendern torkar de sista glasen inför den stundande festen på bodegan. "Another year, maybe next, I have the own restaurant, maybe"viskar han menande till den ensamme svensken som redan hänger framför en iskall whisky. Servitrisen rättar till dukarna och ställer ut askkoppar och vaser med mångfärgade blomsterarrangemang.
Plötsligt rör sig någonting längs den öde stranden. En mås ger till ett förnärmat skri innan den med några uttråkade vingslag lyfter upp mot den azurblå himlen. En röst hörs; på albanska givetvis, men det råder inget tvivel om att den säger "var inte orolig" eller någonting liknande.
Trots att vi vet att stranden var så gott som tom så är det bevisat av en professor i Genève att om alla som sade sig ha varit där verkligen hade varit där så hade det stått fyra människor per kvadratmeter strand. Hur som helst så säger vittnen som i vanliga fall bedöms som trovärdiga att mannen verkade lyfta från marken...någon har verkligen uttalat tanken att han flög genom luften (hade han vingar - nej, men gloria, kanske), någon annan att havet delade sig liksom den där dagen för många år sedan och att han lugnt gick raka vägen till flickan och ledde hanne tryggt i sina föräldrars famn.
Alla är dock överens om den änglakör som sjöng natten lång, och som ordagrant nedtecknades av stadens historieberättare:
And then a hero comes along
With the strength to carry on
And you cast your fears aside
And you know you can survive
So when you feel like hope is gone
Look inside you and be strong
And you'll finally see the truth
That a hero lies in youEtt skinhead ut ur garderoben
Min vän berättade att han hade en barndomskompis som också bodde i min stad. Han sparkade nervöst med foten framför sig o undrade om vi skulle kunna gå o hälsa på honom. Det var så länge sen de sågs o när han nu ändå var i stan, så. Självklart, sa jag, vi tar en kasse öl med oss o går dit.
Men min kompis är speciell, sa min vän o tittade på mig. Alla är speciella, svarade jag, är han din kompis ska vi såklart hälsa på honom. Min vän suckade o sa att hans vän egentligen är världens bästa o snällaste kille. Jag förklarade att ordet egentligen alltid har varit mitt favoritord. En gång i tiden inbillade jag mig att det var det ord som bäst beskrev mig själv. Blablabla.
Vi knackade på en mörk dörr i ett mörkt hyreshus i en av de mer skamfilade delarna av stan. En sådan med dåligt o tufft o lite farligt rykte. Eftersom ingenting hände så knackade vi igen. O vi vet ju alla hur man märker att någon finns på andra sidan dörren trots att allt är tyst. Hur man känner sig betraktad, tystnaden av någon som håller andan o allt det där. Så var det nu, så vi knackade o sa att det var vi. Dörren gled sakta upp o ryggen av en smal figur flöt ifrån oss o ner längs hallen.
Det första jag såg när lägenheten öppnades var en stilig ikonbild av Hitler o några andra attiraljer som en viss typ av människor dyrkar o hyllar o säkert har sexuella fantasier kring. I vardagsrummet blottades en stor flagga med hakkorset.
Mig suckade o stönade, mest inombords, antar jag. Min kompis skruvade på sig o tittade nerrvöst på mig i ögonvrån. Jag kikade efter killen som bodde i lägenheten för att se vad han hade för sig. Normalt brukar man ju hälsa på besökare, men han stod med ryggen i en garderob o pysslade med någonting. Min kompis sa hej, hur är läget, lite för högt. Då vände sig killen om, en rakad smal sak med ett ganska gulligt ansikte. Killen stammade någonting om att han skulle bara, men sen vände han sig mot oss o log skamset. Han gjorde en otydlig gest in mot vardagsrummet, tydligen mot TV:n. Det var faddergalan. Säkert med Agneta Sjödin, såklart. Men tiden kan spela mig spratt, den gör ofta det.
Utan att vi svarat honom så tog han några steg ur garderoben o blottade någon form av altare. På altaret låg en liten klippbok, som han tog upp, nästan heligt o sträckte fram till oss. När han drog undan några svarta o bruna kappor från garderoben så kunde vi se fotografier uppklistrade på väggarna. De visade en liten mörk kille i olika situationer. Boken var full av denna kille också kunde vi se.
"Eh, jag vet, men jag hade ingenting att göra en dag, så...", stammade vår värd fram. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag också varit rastlös o utan saker att göra, men att jag ändå inte tagit till vara på sådan tid genom att ta mig ett fadderbarn.
Resten av kvällen visade killen upp sin hemlighet för oss. Under flera års tid hade han haft ett fadderbarn. Han hade sparat varenda brev, varenda bild o gömt i garderoben. Med en lättad stolthet, inte inför sig själv, utan inför detta duktiga o vackra barn, visade han upp allt han hade. Pekade på bilder o sa att den tröjan, den fotbollen, den kikaren hade han skickat till sitt fadderbarn.
Vår värd hade aldrig berättat om detta för någon tidigare, det var hans hemlighet. Han levde ju normalt i en verklighet som han genom detta barn utmanade totalt. En en gång blev det ju sorgligt tydligt att många väljer vilken gemenskap som helst framför ensamheten. Det är bara mänskligt, såklart. Även om det är synd o obehagligt att ondskan o mörkrets krafter har så lätt så lätt att locka till sig den ensamne.
Det är ju dock en hel filosofi kring detta o alltför mycket finns att skriva o förklara...de flesta tänker ju gärna själva o svaret är lätt att finna, så jag släpper alla varför...
Vi satt flera timmar o tittade på bilder o lyssnade på hans historia. Det var en magisk kväll, såklart.
That weird chill and the boy from brasil
Jag blev mycket röksugen o ångrade att jag slutat dagen innan.
Jag gick o öppnade till slut. Ingen där. Dock såg jag efter några sekunders runtomkringtittande att det stod en resväska o en ryggsäck utanför. Men det var ingen människa där, ingen alls. Det var i o för sig ganska befriande, kan jag erkänna. För jag var inte på mitt bästa sällskapshumör. Det var ett antal timmar för tidigt för det.
Jag gjorde som man bör, tycker jag, o släpade snabbt in väskorna innanför dörren. Sedan låste jag jättehårt o gick o lade mig o sov jättetungt. Det var skönt att sjunka ner i den mjuka, varma sängen.
En kvart senare dunkade det på dörren igen. Då var klockan ganska nära kvart i sex i alla fall.
Välkommen hem i alla fall brorsan. Det är skönt att du är tillbaka något sånär välbehållen. Jag är ju alltid lite lite orolig när du är jättefull på andra sidan jorden.
