Johdu, så kan det visste gå

Jag har under en längre tid av mitt liv förgäves arbetat med ett projekt. Det har gått ut på att tonsätta Peter Jidhe utan att komma in på frisyren.

Huggit i sten, gått bet, gått i plurret. Liten tuva stjälper ofta stort lass.

De flesta människor går ju i tonarten C, normalt. Onödigt inpass: När min fru är arg eller särdeles glad når hon höga F - Samma ton som Minnie Ripperton avslutar med i Loving you, ni vet.

I alla fall: Vad Pelle Porseryd än tror o tänker så finns det bara "Hur känns det?" o ett armarnas rörelsemönster värdigt en pensionerad backstreet boy kvar. Vad gör man av detta?

En vän till mig ringde upp en proffskoreograf, men enligt min vän fick vi inget vettigt svar. Det återstår alltså att lösa frågan. Jag hade hoppats att svaret skulle stå att finna i någon av de kommande Robinson-deltävlingarna. Men även där gick jag tack o lov bet.

Rent desperat försökte jag tidigare idag få tag på information vad Persbrandt säger på de nya utvikningsbilderna av honom som pressen gjort tillgängliga. Jag är medveten om att Jihde o Persbrandt har föga gemensamt, såklart. Men jag har ju precis som du läst Da Vinci-koden, så... I alla fall har jag inte heller lyckats med det. Men bilderna har jag varit oroväckande nära att tvingats att ta del av. Det är i o för sig en annan historia. En helt annan historia. Dessutom känner jag ingen som kan läsa stillbilder av läppar, tyvärr.


Jihdes melodi får förbli okänd ännu en tid. Du behöver inte tacka. I alla fall inte så hårt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0