Glittrande februarinatt

Förra helgen var jag på bröllop. Ett magnifikt skådespel i ett inglasat palats i Veddesta. Det var kurder som höll bröllop för en förlorad kvinna. Det var första gången jag var närvarande på ett sådant spektakel. Sammanlagt var det omkring 300 gäster. Av dessa var 280 färglada välsminkade vackra kurder. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett så mycket guld på en o samma gång. Resten var svenskar, smala o feta, gamla o unga, fina o fula.

Jag har lyckan att känna både bruden o brudgummen, men i övrigt knappt en gäst förutom de sex personer som var i mitt sällskap. Så är det ju ibland på stora tillställningar.

För att få tiden att gå minglade jag omkring i folkmassan då o då, med en kamera i högsta hugg o låtsades vara en undercoveragent i Palmegruppen. Jag funderade på om den vitklädde mannen skulle börja rappa på någon gammal hit av Sedlighetsroteln, ni vet den där "...o hårt sen", typ...o någonting med videon till Eminems Slim Shady...bla bla...

Mitt favoritskämt för kvällen var att när jag pratade med någon annan (väl utvald) gäst efter några ord in i samtalet säga "ursäkta, förresten, är ni bekant till bruden eller brudgummen". Det roligaste var att alla med allvarligaste min utbrast "oh, förlåt, jag känner bruden". Annars inser jag nu att det var ganska trist av mig.

Dansen var en fröjd i sig. De äldre kurderna skulle kunna vara med i vilken Bollywoodfilm som helst. Vilket sväng. Alla yngre dansade en ringdans bestående av något som egentligen var komplicerade lågstadiediscodanssteg i slowmotion. Jag höll ut i kanske en kvart, sen var jag helt slut o ur takt. Jag skyller taktlösheten på brudens mammas alltför långa klänning.


Det serverades trerätters middag (dock inte dolmas, inte ens till efterrätt), högljudd pumpande o levande musik med tre olika artister, varav åtminstone två verkade helt proffesionella. Det var en enorm lokal, givetvis, åtminstone genom mina försvenskade glasögon. Det måste handla om fantasisummor för att få ett sådant spektakel att gå runt. Någonstans kan jag förstå, ooo, vissa delar av hedersbegreppen när man betänker en far som tre år senare genom kronofogden avbetalar sista delarna till festlokalen o dessutom har cateringsfirmans torpeder ståendes med en cigg i handen vid familjens bil. När flickan ringer upp sin far o säger att hon har träffat någon annan...då...

Såklart inte. But damn, I get my own point.

Det var en otroligt vacker tillställning. Innan hade de flesta av oss inblandade haft en förmåga att kalla det för kurdbröllop. Förvisso. Men idag minns jag det som Peter o Lorins bröllop. Två fina människor som haft lyckan att finna varandra i denna stora värld. Jag önskar dem all lycka.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0