Bennys blommor, boogie, buller o bång

Verkligheten överträffar dikten, gång på gång. Det gäller varje genre.

Jag stod i kön på snabbköpet. Framför mig stod en man o en liten pojke. Pojken var tio, elva år. Mannen såg sliten ut på det där tragiska men tyvärr lite otäcka sättet. Han vajade fram o tillbaka o vände sig om många gånger för ofta. I handen höll han en öl.

Pojken såg välvårdad ut, men var knäpptyst. Sammanbiten o nyklippt. Mannen, hans far, hade inte tvättat håret på länge o inte rakat sig på en vecka. Ibland strök han med handen över pojkens hår.

När det är deras tur att betala ställer mannen fram sin öl. Sedan vänder han sig mot pojken, uppenbarligen skamsen, men med ett försök att verka glättig o självklar rufsar han om sin pojke i håret. Utan att stirra honom i ögonen.

Med ett alldeles för stort leende vänder han sig till kassörskan. Hon ser inte på mannen, hon ser vad jag ser. Pojken gräver i sin plånbok efter några mynt.

"Vilken kille, va. Bjuder sin farsa på en öl.", säger mannen. Pojken sträcker fram mynten till kassörskan. Utan att titta på henne eller någon annan av oss som finns där omkring.

Snabbt därpå rycker pappan tag i ölen o de båda två lämnar snabbköpet.

Kvar står vi andra. Jag tittar på kassörskan o hon på mig. Jag ställer fram mitt paket kaffe. Fair tradat, givetvis.

"Ska det vara nåt mer?"

"Nej, det är tillräckligt."

Jag ber en stilla bön för två människor där ute. Att de en dag ska kunna, utan att vika undan med blicken, titta rakt in i andra människors ögon.

Av hela mitt hjärta: Lycka till!