Bennys blommor, boogie, buller o bång

I morse klockan fem o femton ringde det på dörren. Det tog mig ganska lång tid att förstå att det gjorde det. Det säger säkert någonting om mig, men vi låter det vara osagt vad. Med glatt humör hoppade jag upp ur sängen o rusade jag för att öppna. Det kanske var en tjuv som glömt något eller en mördare som ville mig nåt eller nåt sånt, tänkte jag. Jag bor på en lugn gata där sådant här sällan händer. Faktiskt händer det sällan någonting förutom när finnarna längst ner på gatan festar. Det har de inte gjort sen i förrgår o de var därför oskyldiga nu. När jag var halvvägs nere för trappan knackade det våldsamt flera gånger. Jag tog omvägen förbi fönstret för att få en ledtråd till vad det kunde vara. Inga bilar eller något annat, bara en dödligt stilla gata utanför. Inte ens haren som brukar sova här utanför sågs till.

Jag blev mycket röksugen o ångrade att jag slutat dagen innan.

Jag gick o öppnade till slut. Ingen där. Dock såg jag efter några sekunders runtomkringtittande att det stod en resväska o en ryggsäck utanför. Men det var ingen människa där, ingen alls. Det var i o för sig ganska befriande, kan jag erkänna. För jag var inte på mitt bästa sällskapshumör. Det var ett antal timmar för tidigt för det.

Jag gjorde som man bör, tycker jag, o släpade snabbt in väskorna innanför dörren. Sedan låste jag jättehårt o gick o lade mig o sov jättetungt. Det var skönt att sjunka ner i den mjuka, varma sängen.

En kvart senare dunkade det på dörren igen. Då var klockan ganska nära kvart i sex i alla fall.

Välkommen hem i alla fall brorsan. Det är skönt att du är tillbaka något sånär välbehållen. Jag är ju alltid lite lite orolig när du är jättefull på andra sidan jorden.